Jag skrev bloggposten om upphovsrätt i den fromma förhoppningen att stimulera en debatt om skydd och skyddstider. Ett samtal om att finna en balans i samhällets önskan att uppmuntra innovationer och kulturuttryck genom tillfälliga monopol å den ena sidan och samhällets kostnader för monopolet å den andra sidan. Särskilt önskade jag belysa att försvaret för ett tidsbegränsat monopol måste vara rimligt i förhållande till de samhälleliga värden som skyddas och att den nuvarande utvecklingen med förlängda skyddstider, utökade omfångsområden, IPRED med mera, inte alls är rimlig. Jag tycker att diskussionen efteråt blev bra, läs gärna kommentarerna till den första postningen!

Jag saknar dock i stort sett försvararna för det nuvarande systemet i diskussionen. Det är inte utan att man misstänker att det är mycket bekvämare att föra en principdiskussion om å ena sidan piratkopiering med väldigt begränsad ersättning till upphovsmän (kassettavgift och kringförsäljning) och å andra sidan nuvarande system. När diskussionen istället handlar om nuvarande system som ger ett orimligt långt skydd för viss typ av upphovsrätt med drakoniska kontrollagar kontra ett system som bättre skulle väga samman samhällets kostnader och vinster blir det svårare att ta till de brösttoner vi hört från upphovsmän tidigare i debatten.

I andra forum har försvarare av rådande system kommenterat min artikel, dock alltid utan att beröra kärnpunkten om vad som är ett rimligt skydd. Juridiska spetsfundigheter kring Bernkonventionen och internationella upphovsrättskyddssystem intresserar mig inte. Jag förde och vill föra en principdiskussion om vad som är syftet med upphovsrätt, patent och andra immateriella skydd. Jag är intresserad av var en sådan avvägning borde landa i termer av möjlighet att få skydd över huvud taget. Jag vill diskutera hur lång tidsutdräkt ett sådant skydd i så fall borde ha.

Motivet för att bevilja monopol

Min ståndpunkt är att samhällets enda rimliga anledning att ge skydd för ett verk är att befrämja innovation och utveckling. I den mån ett skydd riskerar att hämma utvecklingen snarare än befrämja den skall inget skydd alls ges. Det gäller patent på mjukvara och affärsmetoder för att ta två exempel. Observera att huvuddelen av mina egna innovationer faller delvis inom mjukvaruområdet och jag skulle själv förmodligen gynnas av mjukvarupatent. Men samhällets regelverk måste vara utformat utifrån en idé om allmänhetens bästa och om grundläggande mänskliga rättigheter.

Det är inte en grundläggande rättighet att inte bli kopierad! Skydd under en begränsad tid är en betalning från samhället i utbyte mot att man publicerar sina resultat så att andra kan få del av dem och så att andra lättare kan kopiera dem och använda dem efter skyddstiden.

Låt oss belysa detta med några exempel. När jag lägger mycket tid och kunskap på att utveckla ett matrecept har jag gjort mänskligheten en tjänst. Men jag får inget monopol på min maträtt. Andra är fria att kopiera den, även om det är mer troligt att de kommer att använda min maträtt som utgångspunkt för något ännu bättre. Affärsidéer och metoder fungerar på samma sätt. De senaste tjugo åren har enorma resurser sparats genom innovationer i så kallat supply chain management, att hantera materialflöden bättre på vägen från råvara till brukare. Det är betydelsefulla innovationer men andra är fria att kopiera dem vilket har gynnat samhället genom att de snabbare sprids och därmed sjunker resursanvändningen per producerad vara. Drivkraften att utveckla nya affärsmetoder eller matrecept är uppenbart tillräcklig utan monopol. 

På samma grunder  kan och bör man problematisera patent inom områden där korslicenser som regel alltid krävs. Vinner samhället på att en telefonväxel kräver tusentals patentlicenser för att bli verklighet? Jag tycker inte det är självklart i det att transaktionskostnaderna för en sådan produkt blir väldigt höga – så höga att mindre, ofta mer innovativa, företag som regel förlorar till större företag. Det är inte heller självklart att innovationerna hade fått en större spridning utan patent – jag har svårt att förutse konsekvenserna för innovativa företags agerande. Möjligen får vi en vägledning inom områden som mjukvara, finansiella tjänster mm där nya produkter tas fram och ges spridning utan patentskydd men jag är inte säker på att resonemanget går att överföra rakt av till fysiska produkter. Vi skall inte glömma att en del av värdet med att ligga i teknikens framkant är relaterat till just patent. Kanske ligger en lösning i att anpassa patenttiden till graden av patent inom ett visst område och en normal produktlivscykel. Ju mer korslicensieringar som förekommer och ju kortare normal produktlivscykel desto kortare patenttid ges. Juridiskt blir det naturligtvis svårt att formulera en sådan lösning på ett allmängiltigt sätt men det är ändå en rimlig ansats. Behovet av denna diskussion blir alltmer brinnande i takt med att antalet patent ökat lavinartat!

Invändningar mot medicinpatent

Inom andra områden behövs de tidsbegränsade monopolen för att möjliggöra innovation och utveckling. Det gäller i mina ögon t ex film eller läkemedel. I diskussionen efter denna förra artikeln hävdade flera att jag hade fel om behovet av patent på läkemedel, med hänvisning till läkemedelsbolagens prioriteringar eller skadan patentet gör på de som inte har råd med läkemedlet under monopoltiden.

Jag tycker ingen av invändningarna håller.

Att läkemedelsbolagen prioriterar sådant de kan tjäna pengar på leder möjligen till att vissa enkla metoder eller mediciner aldrig förs genom den långa och dyra processen att verifiera dem. Men det är inget argument för att häva patentsystemet på mediciner som ju trots allt gett oss läkemedel som botar många sjukdomar och lindrar mycket lidande. Medellivslängden har fördubblats med det nuvarande systemet!

Vad detta visar är att politiken borde prioritera en annan typ av uppmuntran vid sidan av tillfälligt monopol i form av patent. Vi behöver andra belöningar för dem som lyckas ta fram enkla oskyddbara metoder och mediciner. Varför inte en säck med pengar från staten för den som först kommer fram till en lösning som uppfyller ställda krav?

Patenten gör medicin dyr under monopoltiden. Att det är synd om dem som inte har råd att betala ett högre pris under patenttiden är förvisso sant. Men invändningen är ändå ologisk. Den förutsätter ju att det funnits drivkraft att ta fram medicinen i första läget bara för att sedan ta bort drivkraften när medicinen väl är klar. Utan monopoltiden saknas drivkraften i första läget och det skulle aldrig ha blivit någon medicin utvecklad. Jag vågar dessutom påstå att en medicin utvecklad av ett läkemedelsbolag snabbare når marknaden som generikakopia efter patenttiden än den hade gjort om en statlig byråkrati skulle ha utvecklat den, om byråkratin över huvud taget hade fått fram innovationen.

Entreprenören och byråkraten

En något irriterande egenskap hos vissa annars kloka piratpartister är den bristande förståelsen för entreprenörskapets villkor. Idén om att statliga byråkratier skall nå samma resultat som entreprenörer bortser från att byråkraten och entreprenören är två helt skilda personligheter. Byråkraten gör sin karriär på att inte göra fel, entreprenören sin på att göra åtminstone något rätt. Den förste är försiktig därför att byråkratin premierar det, den andre lever i en miljö där försiktighet är det enda som garanterat leder till undergång.

Byråkraten är som backen i fotboll, entreprenören är som en forward. Backen måste stoppa varje anfall och spelar därför på säkert positionsspel, forwarden måste lyckas åtminstone någon gång och försöker därför ständigt överrumpla försvararen, även till priset av att han är så våghalsig att det ofta misslyckas. Bägge rollerna behövs i ett samhälle, men har sin roll på sina respektive givna platser på spelplanen. Planekonomiska lösningar styrs alltid av byråkrater – det måste vara så för utan konkurrensen på marknaden finns ingen mekanism som sållar ut vinnarna från förlorarna. Av detta skäl bör vi använda byråkrater där det inte får bli fel, tillsynsverksamhet, regelskapande och dömande verksamhet et cetera. Sätter vi byråkrater att styra sektorer där det är OK om det blir fel någon gång förlorar vi bara i utvecklingskraft och därmed förlorar vi alla.

Förbisprungen affärsmodell och förbisprungna beslutsfattare

Idag strävar lagstiftarna efter att skydda en sedan länge förbisprungen affärsmodell inom musik och film. I en tid när den tekniska utvecklingen ställer stora krav på politikens utformning för att hantera framtiden är politikernas prioritering att bevara gårdagen. För att belysa det skulle jag vilja ta ett exempel på vad jag tror framtiden bär i sitt sköte.

Den tekniska och medicinska utvecklingen kommer att möjliggöra t ex förbättrad syn, hörsel, agilitet, minne, ja till och med högre intelligens hos människan och ställer därmed stora krav på politiken. Den typen av försök har redan gjorts med lyckade resultat. Idag kan t ex medicinen skapa hörsel hos någon som aldrig hört.

Lite mer teknisk och metodmässig utveckling så har vi nått en nivå där man också kan förbättra hörseln hos de som redan hör bra. En liknande utveckling går att skönja inom andra områden. Inom bara något årtionde kan vi skapa supermänniskor med ”övermänskliga” egenskaper.

Fundera på vilka krav detta ställer på ett samhälles regelverk. Vi står på tröskeln inför en helt ny era där våra val idag blir avgörande för hur samhället framgent kommer att gestalta sig. Ska framtidens samhälle vara inklusivt eller exklusivt? Ska framtidens samhälle ge sämre bemedlade bättre tillgång till övermänskliga egenskaper? Ska långa skyddstider tillåtas att skapa en permanent överklass?

Det är hög tid att vi gör en värderingsbaserad översyn av upphovsrätt och patentskydd. Att vi går igenom vilka områden där det alls skall finnas skydd och hur lång skyddstiden i så fall måste vara för att en näring skall vara rimligt lönsam. Om vi inte gör detta medvetet kommer någon annan att göra det åt oss: lobbyister, slumpen eller politisk perspektivlöshet och närsynthet. Jag föredrar att vi går in i framtiden med öppna ögon!

Alla de goda krafter ute i bloggosfären som blev tydliga för mig i reaktionerna på mitt första inlägg vill jag uppmana att föra ut budskapet. Jag själv är VD och innovatör i första hand och tiden för politisk aktion är begränsad. Men tillsammans tror jag att vi kan sprida budskapet dit det måste nå: in i politiken, in bland journalister och ut bland allmänheten. Om du håller med mig, sprid budskapet. Jag kan inte göra det ensam men tillsammans kan vi.

En annan konkret sak jag skulle önska att folk gjorde var att bojkotta musik och filmindustrin. Så länge de agerar för ett repressivt samhälle bör vårt svar vara:

– Då köper vi inte era produkter.

När rättssamhället och det öppna samhället faller ihop under trycket från lobbyn kan vi slå tillbaks på deras svaga punkt — intäkterna.

Nyckelord: , , , , , ,