Mer upphovsrättstankar
Rikard Bergsten, den 12/6, 2009
I veckorna efter det att jag skrev mina inlägg om upphovsrätt och immaterialrätt har det skrivits en hel del intressant i ämnet. Det känns som att den djupare och mer meningsfulla diskussion som jag länge efterlyst och letat efter äntligen börjar komma igång. Jag tror att det är bra om frågan belyses ur många olika perspektiv. I detta samtalet kan vi kanske hitta en bättre avvägning mellan olika rättigheter än den vi har idag.
Läroboksförfattaren
Henrik Brändén, som arbetar med att skriva läroböcker och med forskningsinformation inom modern biologi, skriver i Svd om upphovsrättens förestående död under rubriken Låt upphovsrätten vila i frid.
Den situation som gjorde upphovsrätt tänkbar och möjlig existerar därmed inte längre. Upphovsrätten lever i dag på samma lånade tid som valutaregleringar och TV-monopol i mitten av 1980-talet.
Om upphovsrättens försvarare i dag bara hade drivit en ideologiskt grundad argumentation för upphovsrättens principer skulle jag kanske ha lutat mig tillbaka i stolen och sett på dem med samma sympati som jag betraktar andra idealister som utkämpar hopplösa strider mot övermäktiga krafter. (Ty som framgått är både min plånbok och delar av mitt hjärta på deras sida). Men tyvärr har deras agerande gått över styr på ett sätt som är djupt destruktivt för samhället.
Henrik räknar upp tre destruktiva tendenser i upphovsrättsförsvarandets spår.
1) Att metoderna man vill använda för att hejda fildelning kränker grundläggande principer om personlig integritet.
Min och mina medmänniskors rätt att slippa insyn i datorer och internet-trafik är helt enkelt viktigare än att jag ska kunna fortsätta att använda dagens system för att tjäna pengar på mitt skrivande.
2) Att den kamp man för kan komma att upplösa legitimiteten för våra juridiska och politiska system hos stora delar av befolkningen.
Ju högre och oftare vi skriker ”Tjuvar!” i ansiktet på dem, desto mindre respekt riskerar vi få för andra regler och principer som rättsystemet försöker upprätthålla.
3) Att dagens gräl står i vägen för den debatt som borde föras om hur samhället ska anpassa sig till att kreatörer inte längre kan få märkbara royaltyinkomster.
Jag vänder mig därför till mina skapande vänner som engagerat sig för upphovsrätten, till våra organisationer och till våra politiker: Sluta slåss mot väderkvarnar! Acceptera det oundvikliga! Låt upphovsrätten vila i frid. Och låt oss istället diskutera hur vi och samhället ska anpassa oss till den nya situationen.
Nationalekonomen
Magnus Wiberg, doktor i nationalekonomi vid Stockholms universitet som för närvarande gästforskar vid Harvard skriver i DN att ”Fildelning kan vara bra för samhällsekonomin”.
Med utgångpunkt från ovan anförda exempel och nationalekonomisk forskning menar jag att den intellektuella äganderätten inte är nödvändig för att öka mängden innovationer. Om nu copyright- och patentlagstiftningen mot förmodan verkligen ökar innovationstakten genom att höja lönsamheten i produktionen, varför har det då producerats kommersiella varor och tjänster i tusentals år i total frånvaro av sådan lagstiftning? Borde inte all innovativ verksamhet kunna härledas till tidpunkten för lagstiftningen på området om den intellektuella äganderätten har någon ekonomisk betydelse?
Den intellektuella äganderätten lyfts ofta fram som nödvändig av ekonomiska skäl. Jag anser att den inte kan motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Den intellektuella äganderätten är helt enkelt inte intellektuellt försvarbar.
Ståuppkomikern
Magnus Betnér bloggar kritiskt om DN-artikeln. Han tycker att Magnus Wiberg har tappat bort ett viktigt perspektiv. Upphovsmannens.
Självklart. Upphovsrätten finns till för att skydda den som har kläckt en idé just för att det inte finns någon fysisk knapphet. Om idén inte kunde kopieras så behövdes det inget skydd mot att andra duplicerar idén utan att ersätta upphovsmannen. Varför ska den som svarvar ett stolsben kunna leva av det, men inte han eller hon som har gjort skissen över hur stolsbenet ska svarvas? Jag får inte ihop det. Utom då med hjälp av skattemedel eller sponsring, men för mig är det inget alternativ.
Att samhällsekonomin skulle må bättre av en avskaffad upphovsrätt kan kanske stämma, även om jag tvivlar mycket starkt på det, men betyder det att det är en bra idé? Är allt som är samhällsekonomiskt bra automatiskt något vi vill ha?
Det kanske är samhällsekonomiskt försvarbart att avliva alla människor med handikapp? Eller i alla fall sterilisera dem som vi gjorde på 40-talet? Betyder den samhällsekonomiska vinsten att det är en bra idé?
Det kanske är samhällsekonomisk idioti att ta emot asylsökande? Vi kanske bara borde släppa in invandrare som har en universitetsutbildning och dessutom lärt sig tala svenska innan de kommer hit? Det kanske vore samhällsekonomiskt försvarbart, men betyder det att idén är bra?
Någonstans i kraftfältet mellan dessa tre åsikter anar jag att den kompromiss vi behöver finns. För jag noterar tacksamt att alla tre är överens om att den nuvarande ordningen är orimlig, att upphovsrätten behöver förändras. Alla tre öppnar för en diskussion om hur vi tillsammans ska säkra medborgerliga rättigheter, möjligheten att kunna leva på skapande verksamhet och samtidigt maximera samhällsnyttan i det som skapas. Den diskussionen ska bli spännande att följa!
Våga diskutera principer för immateriellt skydd
Rikard Bergsten, den 20/5, 2009
Jag skrev bloggposten om upphovsrätt i den fromma förhoppningen att stimulera en debatt om skydd och skyddstider. Ett samtal om att finna en balans i samhällets önskan att uppmuntra innovationer och kulturuttryck genom tillfälliga monopol å den ena sidan och samhällets kostnader för monopolet å den andra sidan. Särskilt önskade jag belysa att försvaret för ett tidsbegränsat monopol måste vara rimligt i förhållande till de samhälleliga värden som skyddas och att den nuvarande utvecklingen med förlängda skyddstider, utökade omfångsområden, IPRED med mera, inte alls är rimlig. Jag tycker att diskussionen efteråt blev bra, läs gärna kommentarerna till den första postningen!
Jag saknar dock i stort sett försvararna för det nuvarande systemet i diskussionen. Det är inte utan att man misstänker att det är mycket bekvämare att föra en principdiskussion om å ena sidan piratkopiering med väldigt begränsad ersättning till upphovsmän (kassettavgift och kringförsäljning) och å andra sidan nuvarande system. När diskussionen istället handlar om nuvarande system som ger ett orimligt långt skydd för viss typ av upphovsrätt med drakoniska kontrollagar kontra ett system som bättre skulle väga samman samhällets kostnader och vinster blir det svårare att ta till de brösttoner vi hört från upphovsmän tidigare i debatten.
I andra forum har försvarare av rådande system kommenterat min artikel, dock alltid utan att beröra kärnpunkten om vad som är ett rimligt skydd. Juridiska spetsfundigheter kring Bernkonventionen och internationella upphovsrättskyddssystem intresserar mig inte. Jag förde och vill föra en principdiskussion om vad som är syftet med upphovsrätt, patent och andra immateriella skydd. Jag är intresserad av var en sådan avvägning borde landa i termer av möjlighet att få skydd över huvud taget. Jag vill diskutera hur lång tidsutdräkt ett sådant skydd i så fall borde ha.
Motivet för att bevilja monopol
Min ståndpunkt är att samhällets enda rimliga anledning att ge skydd för ett verk är att befrämja innovation och utveckling. I den mån ett skydd riskerar att hämma utvecklingen snarare än befrämja den skall inget skydd alls ges. Det gäller patent på mjukvara och affärsmetoder för att ta två exempel. Observera att huvuddelen av mina egna innovationer faller delvis inom mjukvaruområdet och jag skulle själv förmodligen gynnas av mjukvarupatent. Men samhällets regelverk måste vara utformat utifrån en idé om allmänhetens bästa och om grundläggande mänskliga rättigheter.
Det är inte en grundläggande rättighet att inte bli kopierad! Skydd under en begränsad tid är en betalning från samhället i utbyte mot att man publicerar sina resultat så att andra kan få del av dem och så att andra lättare kan kopiera dem och använda dem efter skyddstiden.
Låt oss belysa detta med några exempel. När jag lägger mycket tid och kunskap på att utveckla ett matrecept har jag gjort mänskligheten en tjänst. Men jag får inget monopol på min maträtt. Andra är fria att kopiera den, även om det är mer troligt att de kommer att använda min maträtt som utgångspunkt för något ännu bättre. Affärsidéer och metoder fungerar på samma sätt. De senaste tjugo åren har enorma resurser sparats genom innovationer i så kallat supply chain management, att hantera materialflöden bättre på vägen från råvara till brukare. Det är betydelsefulla innovationer men andra är fria att kopiera dem vilket har gynnat samhället genom att de snabbare sprids och därmed sjunker resursanvändningen per producerad vara. Drivkraften att utveckla nya affärsmetoder eller matrecept är uppenbart tillräcklig utan monopol.
På samma grunder kan och bör man problematisera patent inom områden där korslicenser som regel alltid krävs. Vinner samhället på att en telefonväxel kräver tusentals patentlicenser för att bli verklighet? Jag tycker inte det är självklart i det att transaktionskostnaderna för en sådan produkt blir väldigt höga - så höga att mindre, ofta mer innovativa, företag som regel förlorar till större företag. Det är inte heller självklart att innovationerna hade fått en större spridning utan patent - jag har svårt att förutse konsekvenserna för innovativa företags agerande. Möjligen får vi en vägledning inom områden som mjukvara, finansiella tjänster mm där nya produkter tas fram och ges spridning utan patentskydd men jag är inte säker på att resonemanget går att överföra rakt av till fysiska produkter. Vi skall inte glömma att en del av värdet med att ligga i teknikens framkant är relaterat till just patent. Kanske ligger en lösning i att anpassa patenttiden till graden av patent inom ett visst område och en normal produktlivscykel. Ju mer korslicensieringar som förekommer och ju kortare normal produktlivscykel desto kortare patenttid ges. Juridiskt blir det naturligtvis svårt att formulera en sådan lösning på ett allmängiltigt sätt men det är ändå en rimlig ansats. Behovet av denna diskussion blir alltmer brinnande i takt med att antalet patent ökat lavinartat!
Invändningar mot medicinpatent
Inom andra områden behövs de tidsbegränsade monopolen för att möjliggöra innovation och utveckling. Det gäller i mina ögon t ex film eller läkemedel. I diskussionen efter denna förra artikeln hävdade flera att jag hade fel om behovet av patent på läkemedel, med hänvisning till läkemedelsbolagens prioriteringar eller skadan patentet gör på de som inte har råd med läkemedlet under monopoltiden.
Jag tycker ingen av invändningarna håller.
Att läkemedelsbolagen prioriterar sådant de kan tjäna pengar på leder möjligen till att vissa enkla metoder eller mediciner aldrig förs genom den långa och dyra processen att verifiera dem. Men det är inget argument för att häva patentsystemet på mediciner som ju trots allt gett oss läkemedel som botar många sjukdomar och lindrar mycket lidande. Medellivslängden har fördubblats med det nuvarande systemet!
Vad detta visar är att politiken borde prioritera en annan typ av uppmuntran vid sidan av tillfälligt monopol i form av patent. Vi behöver andra belöningar för dem som lyckas ta fram enkla oskyddbara metoder och mediciner. Varför inte en säck med pengar från staten för den som först kommer fram till en lösning som uppfyller ställda krav?
Patenten gör medicin dyr under monopoltiden. Att det är synd om dem som inte har råd att betala ett högre pris under patenttiden är förvisso sant. Men invändningen är ändå ologisk. Den förutsätter ju att det funnits drivkraft att ta fram medicinen i första läget bara för att sedan ta bort drivkraften när medicinen väl är klar. Utan monopoltiden saknas drivkraften i första läget och det skulle aldrig ha blivit någon medicin utvecklad. Jag vågar dessutom påstå att en medicin utvecklad av ett läkemedelsbolag snabbare når marknaden som generikakopia efter patenttiden än den hade gjort om en statlig byråkrati skulle ha utvecklat den, om byråkratin över huvud taget hade fått fram innovationen.
Entreprenören och byråkraten
En något irriterande egenskap hos vissa annars kloka piratpartister är den bristande förståelsen för entreprenörskapets villkor. Idén om att statliga byråkratier skall nå samma resultat som entreprenörer bortser från att byråkraten och entreprenören är två helt skilda personligheter. Byråkraten gör sin karriär på att inte göra fel, entreprenören sin på att göra åtminstone något rätt. Den förste är försiktig därför att byråkratin premierar det, den andre lever i en miljö där försiktighet är det enda som garanterat leder till undergång.
Byråkraten är som backen i fotboll, entreprenören är som en forward. Backen måste stoppa varje anfall och spelar därför på säkert positionsspel, forwarden måste lyckas åtminstone någon gång och försöker därför ständigt överrumpla försvararen, även till priset av att han är så våghalsig att det ofta misslyckas. Bägge rollerna behövs i ett samhälle, men har sin roll på sina respektive givna platser på spelplanen. Planekonomiska lösningar styrs alltid av byråkrater - det måste vara så för utan konkurrensen på marknaden finns ingen mekanism som sållar ut vinnarna från förlorarna. Av detta skäl bör vi använda byråkrater där det inte får bli fel, tillsynsverksamhet, regelskapande och dömande verksamhet et cetera. Sätter vi byråkrater att styra sektorer där det är OK om det blir fel någon gång förlorar vi bara i utvecklingskraft och därmed förlorar vi alla.
Förbisprungen affärsmodell och förbisprungna beslutsfattare
Idag strävar lagstiftarna efter att skydda en sedan länge förbisprungen affärsmodell inom musik och film. I en tid när den tekniska utvecklingen ställer stora krav på politikens utformning för att hantera framtiden är politikernas prioritering att bevara gårdagen. För att belysa det skulle jag vilja ta ett exempel på vad jag tror framtiden bär i sitt sköte.
Den tekniska och medicinska utvecklingen kommer att möjliggöra t ex förbättrad syn, hörsel, agilitet, minne, ja till och med högre intelligens hos människan och ställer därmed stora krav på politiken. Den typen av försök har redan gjorts med lyckade resultat. Idag kan t ex medicinen skapa hörsel hos någon som aldrig hört.
Lite mer teknisk och metodmässig utveckling så har vi nått en nivå där man också kan förbättra hörseln hos de som redan hör bra. En liknande utveckling går att skönja inom andra områden. Inom bara något årtionde kan vi skapa supermänniskor med “övermänskliga” egenskaper.
Fundera på vilka krav detta ställer på ett samhälles regelverk. Vi står på tröskeln inför en helt ny era där våra val idag blir avgörande för hur samhället framgent kommer att gestalta sig. Ska framtidens samhälle vara inklusivt eller exklusivt? Ska framtidens samhälle ge sämre bemedlade bättre tillgång till övermänskliga egenskaper? Ska långa skyddstider tillåtas att skapa en permanent överklass?
Det är hög tid att vi gör en värderingsbaserad översyn av upphovsrätt och patentskydd. Att vi går igenom vilka områden där det alls skall finnas skydd och hur lång skyddstiden i så fall måste vara för att en näring skall vara rimligt lönsam. Om vi inte gör detta medvetet kommer någon annan att göra det åt oss: lobbyister, slumpen eller politisk perspektivlöshet och närsynthet. Jag föredrar att vi går in i framtiden med öppna ögon!
Alla de goda krafter ute i bloggosfären som blev tydliga för mig i reaktionerna på mitt första inlägg vill jag uppmana att föra ut budskapet. Jag själv är VD och innovatör i första hand och tiden för politisk aktion är begränsad. Men tillsammans tror jag att vi kan sprida budskapet dit det måste nå: in i politiken, in bland journalister och ut bland allmänheten. Om du håller med mig, sprid budskapet. Jag kan inte göra det ensam men tillsammans kan vi.
En annan konkret sak jag skulle önska att folk gjorde var att bojkotta musik och filmindustrin. Så länge de agerar för ett repressivt samhälle bör vårt svar vara:
– Då köper vi inte era produkter.
När rättssamhället och det öppna samhället faller ihop under trycket från lobbyn kan vi slå tillbaks på deras svaga punkt — intäkterna.
En uppfinnares syn på upphovsrätt
Rikard Bergsten, den 12/5, 2009
Som mångårig innovatör med flera innovationsdrivna, framgångsrika, företag bakom mig så brukar människor jag möter anta att jag är positiv till en förstärkt upphovsrätt inom områden som mjukvarupatent eller musik. Men faktum är att jag tycker att hela frågan spårat ur fullständigt. Vare sig upphovsrätt till musik, litteratur eller film eller patent på tekniska lösningar är en naturlig rättighet. Det naturliga tillståndet är att människor är fria att kopiera varandras lösningar så att var generation ställer sig på axlarna på den förra och på så sätt för utvecklingen framåt.
På goda grunder har man infört ett institut, patentet, som skyddar många uppfinningar så att dessa ges resurser nog att utvecklas. Men det är inte ett ensidigt utbyte: staten skyddar patenthavaren under en viss begränsad tid i utbyte mot att patenthavaren skänker sin uppfinning till public domain (allmän egendom) när patenttiden är slut. Därför är ett av de grundläggande kraven på ett patent att hela lösningen skall erhållas i patentet, tillräckligt väl beskrivet för att någon annan skall kunna kopiera lösningen utan annan hjälp.
Patent fungerar fortfarande väl inom vissa sektorer. Det är t ex svårt att tänka sig en livskraftig läkemedelsindustri utan att läkemedelsbolagen får de där sju till tio åren av ensamrätt, efter det att forskning, utveckling och klinisk prövning har avslutats. Ingen skulle vilja investera miljarder i ett läkemedel om det så fort det visat sig framgångsrikt skulle dyka upp lågpriskopior som kan sätta pris efter sin produktionskostnad utan hänsyn till utvecklingskostnader.
Inom andra områden är patent sämre och kan snarare dra ned utvecklingshastigheten än tvärtom. Särskilt inom mjukvaruområdet är investeringskostnaderna så låga, innovationstakten så hög, den underliggande teknologiutvecklingen så snabb och korsbefruktningarna så omfattande att ett starkt system för mjukvarupatent skulle försvåra avancerad teknikutveckling.
Patentsystemet har en stark benägenhet att skydda dem som är kapitalstarka nog att försvara sina patent och missgynna dem som är för svaga att skydda sina patent mot de stora företagen. Ett starkt patentsystem på detta område skulle alltså sätta vapen i händerna på IBM, Microsoft och Oracle samtidigt som vapnen vrids ur händerna på de företag som ofta står för de riktigt banbrytande innovationerna, de teknikstarka och organisatoriskt slimmade mindre företagen. Microsoft var till exempel mycket mer innovativt när det var en liten uppstickare än vad det är idag.
Upphovsrätt
Går man över på upphovsrättsområdet blir det svårt att tro att systemet är skapat med vett och vilja. De ca sju till tio år av ensamrätt som ett botemedel mot cancer får, efter investeringar i mångmiljardklassen och med mycket högt risktagande skall ställas mot de 70 år (efter upphovsmannens död) som “Anna är en bot” och andra slagdängor får. Vem kan på allvar hävda att skyddvärdet hos Abbas “Waterloo” är tio gånger större än skyddsvärdet för en ny banbrytande cancermedicin?
Ännu mer problematiskt blir försvaret av denna mer än 70-åriga monopolstid och de som lever på att administrera den. I en avlägsen tid kostade en inspelning ett betydande belopp, tryckningen av en skiva var dyr och varje exemplar kostade mycket pengar vilket återspeglades i en dyr distributionskedja. I ett sådant affärsklimat fanns det en roll för stora skivbolag som kunde ta de ekonomiska riskerna och hålla utvecklingen igång genom att ta vinsterna från framgångarna och betala de nya bandens skivor med.
Idag är dock situationen sådan att ett ljudmässigt utmärkt album kan spelas in i ett sovrum på en kanal, mixas i en vanlig dator och distribueras till nollkostnad över Internet. En väns vän spelade in en (framgångsrik) skiva för ca 40 000 kr, småpengar i affärssammanhang och en summa man kan låna av mormor eller själv med flit jobba ihop över en sommar. I ett sådant affärsklimat saknas det en naturlig roll för de fyra stora globala musikdistributörerna. Därför vägrar de att låta nya alternativ utvecklas och distribuerar nästan tjugo år efter Internets stora genombrott fortfarande musik på plast i fysisk form.
De vet naturligtvis att så fort en musiktjänst uppstår som tillåter artister och låtskrivare att nätbaserat distribuera sina låtar mot att de får en del av reklampengarna som lyssningen ger, kommer de att dö en snabb död. Det är i detta ljus striden över The Pirate Bay skall ses: skivbolagen är möjligen bekymrade över vad The Pirate Bay är idag men de är framför allt livrädda för vad The Pirate Bay kan bli imorgon: spelaren som knyter ihop konsumenter med artister utan behov av en mellanhand som BMG eller Warner.
I min tolkning tillåter alltså samhället att rättsäkerheten äventyras genom IPRED för att försvara en affärsmodell som gick ur tiden för minst tio år sedan. Det är inte utan att man kan tänka sig att vi fortfarande hade haft ambulerande isförsäljare om dagens politiker fått styra utvecklingsklimatet år 1925 när kylskåpet uppfanns av svenska teknologer.
Vi står idag i en situation där musik och filmindustrin driver sina betalande kunder till vansinne genom olika försvar för sitt försvunna existensberättigande. Kopieringsskydd, t ex. Har man en treåring hemma vet man hur länge en DVD-skiva överlever utan repor - en tidsrymd det är rimligt att mäta i timmar. För säkerhets skull är det kombinerat med en obligatorisk visning av varningstexten så att man varje gång repan får filmen att hacka måste spendera en minut av sitt liv på budskapet att piratkopiering är fel. Efter 20 gånger och 20 förlorade minuter är man ett under av självbehärskning om man inte börjar tänka att piratkopiering kanske inte är så fel, trots allt.
Musikindustrin gör likadant. Gör du en otillåten kopia från en torrentsite kan du spela musiken var du vill på vilket media du önskar. Men skivindustrin har gjort allvarliga försök att hindra den som betalat för musiken att göra samma sak. De granskar också youtubeklick och tvingar Youtube att ta bort ljudet om det inkräktar på någons upphovsrätt med ibland märkliga följder.
Båda branscherna försöker hindra alternativ att uppstå som skulle kunna gå förbi dem en dag. Det är därför nedladdningstjänster för film och musik haft så svårt att etablera sig. Istället för att välkomna Itunes och Spotify som betalande alternativ till piratsiter motarbetas de. Inte för att skivbolagen inte tycker om att få betalt utan för att de ser risken, att den dag Itunes eller Spotify är så stora att de klarar sig utan de globala skivbolagen, kan de öppna sin affär för en direkt koppling mellan artister och konsumenter utan att Warner har möjlighet att skära imellan. De förlorar alltså hellre pengarna till piratkopiering än riskerar sin egen position.
Det är detta som stöttas genom IPRED: det är inte ett försvar av artister och låtskrivare, det är ett försvar av en global affärsmodell som sedan länge gått ur tiden. För detta har vi förstört den civilrättsliga balansen mellan parterna, för detta har vi offrat den personliga integriteten.
Vänner av ordning har undrat om inte en lag formulerad på detta vis skulle kunna användas mot oskyldiga innehavare av ett bredbandsabonnemang, när den skyldige är en sammanboende, grannen eller en besökande. Men de behöver inte undra, för Per Sundin, Sverigechef för ett av världens största skivbolag, har redan medgett att utpressning är deras nya affärsmodell. Enligt Per Sundin spelar det ingen roll om det var sambon, grannen, eller barnen som var skyldiga. Deras avsikt är att ge sig på den som står för internetabonnemanget. IPRED är en skandal. Om det inte är en häpnadsväckande perspektivlöshet är det också politisk korruption.
Barnet med badvattnet
Så var landar detta resonemang? Jag tror att ett skyddssystem för patent och upphovsrätt måste vara och uppfattas som rimligt. Medborgarna skall trots allt genom politiska beslut skänka oss upphovsmän rättigheter som inte är naturligt givna, upphovsrättsskydd eller patent.
Framför allt skyddet för musik och film har sedan länge slutat vara försvarligt och det uppfattas på goda grunder som orimligt av stora delar av befolkningen. Det finns en uppenbar risk i detta, nämligen att vi så att säga kastar ut barnet med badvattnet när motreaktionen väl kommer.
Det finns en risk för att även den del av patentsystemet som har fungerat väl kommer att drabbas av motreaktionen och att världens sjuka, fattiga och utvecklingshungriga kommer att drabbas som en följd därav när finansiering av utveckling av mediciner, vaccin och teknisk utrustning för livsbefrämjande ändamål får svårare att finansieras. Vi ser redan detta i Piratpartiets politik kring patent och med tanke på hur snabbt denna rörelse växer ligger frågan snart inom politikens huvuddomäner.
Bäst vore att jämställa alla former av kreationer vare sig de leder till patent eller upphovsrättsskydd. Ett patent är begränsat till 17 år och har i praktiken en ekonomisk betydelse under ca 7 till 10 år. Någonstans där bör upphovsrättskyddet tidsutdräkt upphöra. Antingen begränsas upphovsrätten till 10 år för att praktiskt jämställas med fysiska produkter (de tar väsentligt längre tid att få ut på marknaden än en ny låt) eller så begränsas den till 17 år för att principiellt jämställas med skydd för tekniska lösningar, mediciner och vaccin.
Naturligtvis bör också IPRED rullas tillbaka på samma grunder. Film och musikindustrin måste skydda sin verksamhet inom samma lagrum och med samma begränsningar som alla andra industrier. Om upphovsrättsystemet öppnar för institutionaliserad utpressning som i fallet med IPRED har vi skapat en i och för sig välmotiverad men dock onaturlig rättighet vars uppfyllande kräver kränkande av naturliga och grundläggande mänskliga rättigheter. Det kan inte leda till något gott i längden.
