I veckorna efter det att jag skrev mina inlägg om upphovsrätt och immaterialrätt har det skrivits en hel del intressant i ämnet. Det känns som att den djupare och mer meningsfulla diskussion som jag länge efterlyst och letat efter äntligen börjar komma igång. Jag tror att det är bra om frågan belyses ur många olika perspektiv. I detta samtalet kan vi kanske hitta en bättre avvägning mellan olika rättigheter än den vi har idag.

Läroboksförfattaren

Henrik Brändén, som arbetar med att skriva läroböcker och med  forskningsinformation inom modern biologi, skriver i Svd om upphovsrättens förestående död under rubriken Låt upphovsrätten vila i frid.

Den situation som gjorde upphovsrätt tänkbar och möjlig existerar därmed inte längre. Upphovsrätten lever i dag på samma lånade tid som valutaregleringar och TV-monopol i mitten av 1980-talet.

Om upphovsrättens försvarare i dag bara hade drivit en ideologiskt grundad argumentation för upphovsrättens principer skulle jag kanske ha lutat mig tillbaka i stolen och sett på dem med samma sympati som jag betraktar andra idealister som utkämpar hopplösa strider mot övermäktiga krafter. (Ty som framgått är både min plånbok och delar av mitt hjärta på deras sida). Men tyvärr har deras agerande gått över styr på ett sätt som är djupt destruktivt för samhället.

Henrik räknar upp tre destruktiva tendenser i upphovsrättsförsvarandets spår.

1) Att metoderna man vill använda för att hejda fildelning kränker grundläggande principer om personlig integritet.

Min och mina medmänniskors rätt att slippa insyn i datorer och internet-trafik är helt enkelt viktigare än att jag ska kunna fortsätta att använda dagens system för att tjäna pengar på mitt skrivande.

2) Att den kamp man för kan komma att upplösa legitimiteten för våra juridiska och politiska system hos stora delar av befolkningen.

Ju högre och oftare vi skriker ”Tjuvar!” i ansiktet på dem, desto mindre respekt riskerar vi få för andra regler och principer som rättsystemet försöker upprätthålla.

3) Att dagens gräl står i vägen för den debatt som borde föras om hur samhället ska anpassa sig till att kreatörer inte längre kan få märkbara royaltyinkomster.

Jag vänder mig därför till mina skapande vänner som engagerat sig för upphovsrätten, till våra organisationer och till våra politiker: Sluta slåss mot väderkvarnar! Acceptera det oundvikliga! Låt upphovsrätten vila i frid. Och låt oss istället diskutera hur vi och samhället ska anpassa oss till den nya situationen.

Nationalekonomen

Magnus Wiberg, doktor i nationalekonomi vid Stockholms universitet som för närvarande gästforskar vid Harvard skriver i DN att ”Fildelning kan vara bra för samhällsekonomin”.

Med utgångpunkt från ovan anförda exempel och nationalekonomisk forskning menar jag att den intellektuella äganderätten inte är nödvändig för att öka mängden innovationer. Om nu copyright- och patentlagstiftningen mot förmodan verkligen ökar innovationstakten genom att höja lönsamheten i produktionen, varför har det då producerats kommersiella varor och tjänster i tusentals år i total frånvaro av sådan lagstiftning? Borde inte all innovativ verksamhet kunna härledas till tidpunkten för lagstiftningen på området om den intellektuella äganderätten har någon ekonomisk betydelse?

Den intellektuella äganderätten lyfts ofta fram som nödvändig av ekonomiska skäl. Jag anser att den inte kan motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Den intellektuella äganderätten är helt enkelt inte intellektuellt försvarbar.

Ståuppkomikern

Magnus Betnér bloggar kritiskt om DN-artikeln. Han tycker att Magnus Wiberg har tappat bort ett viktigt perspektiv. Upphovsmannens.

Självklart. Upphovsrätten finns till för att skydda den som har kläckt en idé just för att det inte finns någon fysisk knapphet. Om idén inte kunde kopieras så behövdes det inget skydd mot att andra duplicerar idén utan att ersätta upphovsmannen. Varför ska den som svarvar ett stolsben kunna leva av det, men inte han eller hon som har gjort skissen över hur stolsbenet ska svarvas? Jag får inte ihop det. Utom då med hjälp av skattemedel eller sponsring, men för mig är det inget alternativ.

Att samhällsekonomin skulle må bättre av en avskaffad upphovsrätt kan kanske stämma, även om jag tvivlar mycket starkt på det, men betyder det att det är en bra idé? Är allt som är samhällsekonomiskt bra automatiskt något vi vill ha?

Det kanske är samhällsekonomiskt försvarbart att avliva alla människor med handikapp? Eller i alla fall sterilisera dem som vi gjorde på 40-talet? Betyder den samhällsekonomiska vinsten att det är en bra idé?

Det kanske är samhällsekonomisk idioti att ta emot asylsökande? Vi kanske bara borde släppa in invandrare som har en universitetsutbildning och dessutom lärt sig tala svenska innan de kommer hit? Det kanske vore samhällsekonomiskt försvarbart, men betyder det att idén är bra?

Någonstans i kraftfältet mellan dessa tre åsikter anar jag att den kompromiss vi behöver finns. För jag noterar tacksamt att alla tre är överens om att den nuvarande ordningen är orimlig, att upphovsrätten behöver förändras. Alla tre öppnar för en diskussion om hur vi tillsammans ska säkra medborgerliga rättigheter, möjligheten att kunna leva på skapande verksamhet och samtidigt maximera samhällsnyttan i det som skapas. Den diskussionen ska bli spännande att följa!