Som mångårig innovatör med flera innovationsdrivna, framgångsrika, företag bakom mig så brukar människor jag möter anta att jag är positiv till en förstärkt upphovsrätt inom områden som mjukvarupatent eller musik. Men faktum är att jag tycker att hela frågan spårat ur fullständigt. Vare sig upphovsrätt till musik, litteratur eller film eller patent på tekniska lösningar är en naturlig rättighet. Det naturliga tillståndet är att människor är fria att kopiera varandras lösningar så att var generation ställer sig på axlarna på den förra och på så sätt för utvecklingen framåt.

På goda grunder har man infört ett institut, patentet, som skyddar många uppfinningar så att dessa ges resurser nog att utvecklas. Men det är inte ett ensidigt utbyte: staten skyddar patenthavaren under en viss begränsad tid i utbyte mot att patenthavaren skänker sin uppfinning till public domain (allmän egendom) när patenttiden är slut. Därför är ett av de grundläggande kraven på ett patent att hela lösningen skall erhållas i patentet, tillräckligt väl beskrivet för att någon annan skall kunna kopiera lösningen utan annan hjälp.

Patent fungerar fortfarande väl inom vissa sektorer. Det är t ex svårt att tänka sig en livskraftig läkemedelsindustri utan att läkemedelsbolagen får de där sju till tio åren av ensamrätt, efter det att forskning, utveckling och klinisk prövning har avslutats. Ingen skulle vilja investera miljarder i ett läkemedel om det så fort det visat sig framgångsrikt skulle dyka upp lågpriskopior som kan sätta pris efter sin produktionskostnad utan hänsyn till utvecklingskostnader.

Inom andra områden är patent sämre och kan snarare dra ned utvecklingshastigheten än tvärtom. Särskilt inom mjukvaruområdet är investeringskostnaderna så låga, innovationstakten så hög, den underliggande teknologiutvecklingen så snabb och korsbefruktningarna så omfattande att ett starkt system för mjukvarupatent skulle försvåra avancerad teknikutveckling.

Patentsystemet har en stark benägenhet att skydda dem som är kapitalstarka nog att försvara sina patent och missgynna dem som är för svaga att skydda sina patent mot de stora företagen. Ett starkt patentsystem på detta område skulle alltså sätta vapen i händerna på IBM, Microsoft och Oracle samtidigt som vapnen vrids ur händerna på de företag som ofta står för de riktigt banbrytande innovationerna, de teknikstarka och organisatoriskt slimmade mindre företagen. Microsoft var till exempel mycket mer innovativt när det var en liten uppstickare än vad det är idag.

Upphovsrätt

Går man över på upphovsrättsområdet blir det svårt att tro att systemet är skapat med vett och vilja. De ca sju till tio år av ensamrätt som ett botemedel mot cancer får, efter investeringar i mångmiljardklassen och med mycket högt risktagande skall ställas mot de 70 år (efter upphovsmannens död) som ”Anna är en bot” och andra slagdängor får. Vem kan på allvar hävda att skyddvärdet hos Abbas ”Waterloo” är tio gånger större än skyddsvärdet för en ny banbrytande cancermedicin?

Ännu mer problematiskt blir försvaret av denna mer än 70-åriga monopolstid och de som lever på att administrera den. I en avlägsen tid kostade en inspelning ett betydande belopp, tryckningen av en skiva var dyr och varje exemplar kostade mycket pengar vilket återspeglades i en dyr distributionskedja. I ett sådant affärsklimat fanns det en roll för stora skivbolag som kunde ta de ekonomiska riskerna och hålla utvecklingen igång genom att ta vinsterna från framgångarna och betala de nya bandens skivor med.

Idag är dock situationen sådan att ett ljudmässigt utmärkt album kan spelas in i ett sovrum på en kanal, mixas i en vanlig dator och distribueras till nollkostnad över Internet. En väns vän spelade in en (framgångsrik) skiva för ca 40 000 kr, småpengar i affärssammanhang och en summa man kan låna av mormor eller själv med flit jobba ihop över en sommar.  I ett sådant affärsklimat saknas det en naturlig roll för de fyra stora globala musikdistributörerna. Därför vägrar de att låta nya alternativ utvecklas och distribuerar nästan tjugo år efter Internets stora genombrott fortfarande musik på plast i fysisk form.

De vet naturligtvis att så fort en musiktjänst uppstår som tillåter artister och låtskrivare att nätbaserat distribuera sina låtar mot att de får en del av reklampengarna som lyssningen ger, kommer de att dö en snabb död. Det är i detta ljus striden över The Pirate Bay skall ses: skivbolagen är möjligen bekymrade över vad The Pirate Bay är idag men de är framför allt livrädda för vad The Pirate Bay kan bli imorgon: spelaren som knyter ihop konsumenter med artister utan behov av en mellanhand som BMG eller Warner.

I min tolkning tillåter alltså samhället att rättsäkerheten äventyras genom IPRED för att försvara en affärsmodell som gick ur tiden för minst tio år sedan. Det är inte utan att man kan tänka sig att vi fortfarande hade haft ambulerande isförsäljare om dagens politiker fått styra utvecklingsklimatet år 1925 när kylskåpet uppfanns av svenska teknologer.

Vi står idag i en situation där musik och filmindustrin driver sina betalande kunder till vansinne genom olika försvar för sitt försvunna existensberättigande. Kopieringsskydd, t ex. Har man en treåring hemma vet man hur länge en DVD-skiva överlever utan repor – en tidsrymd det är rimligt att mäta i timmar. För säkerhets skull är det kombinerat med en obligatorisk visning av varningstexten så att man varje gång repan får filmen att hacka måste spendera en minut av sitt liv på budskapet att piratkopiering är fel. Efter 20 gånger och 20 förlorade minuter är man ett under av självbehärskning om man inte börjar tänka att piratkopiering kanske inte är så fel, trots allt.

Musikindustrin gör likadant. Gör du en otillåten kopia från en torrentsite kan du spela musiken var du vill på vilket media du önskar. Men skivindustrin har gjort allvarliga försök att hindra den som betalat för musiken att göra samma sak. De granskar också youtubeklick och tvingar Youtube att ta bort ljudet om det inkräktar på någons upphovsrätt med ibland märkliga följder.

Båda branscherna försöker hindra alternativ att uppstå som skulle kunna gå förbi dem en dag. Det är därför nedladdningstjänster för film och musik haft så svårt att etablera sig. Istället för att välkomna Itunes och Spotify som betalande alternativ till piratsiter motarbetas de. Inte för att skivbolagen inte tycker om att få betalt utan för att de ser risken, att den dag Itunes eller Spotify är så stora att de klarar sig utan de globala skivbolagen, kan de öppna sin affär för en direkt koppling mellan artister och konsumenter utan att Warner har möjlighet att skära imellan. De förlorar alltså hellre pengarna till piratkopiering än riskerar sin egen position.

Det är detta som stöttas genom IPRED: det är inte ett försvar av artister och låtskrivare, det är ett försvar av en global affärsmodell som sedan länge gått ur tiden. För detta har vi förstört den civilrättsliga balansen mellan parterna, för detta har vi offrat den personliga integriteten.

Vänner av ordning har undrat om inte en lag formulerad på detta vis skulle kunna användas mot oskyldiga innehavare av ett bredbandsabonnemang, när den skyldige är en sammanboende, grannen eller en besökande. Men de behöver inte undra, för Per Sundin, Sverigechef för ett av världens största skivbolag, har redan medgett att utpressning är deras nya affärsmodell. Enligt Per Sundin spelar det ingen roll om det var sambon, grannen, eller barnen som var skyldiga. Deras avsikt är att ge sig på den som står för internetabonnemanget. IPRED är en skandal. Om det inte är en häpnadsväckande perspektivlöshet är det också politisk korruption.

Barnet med badvattnet

Så var landar detta resonemang? Jag tror att ett skyddssystem för patent och upphovsrätt måste vara och uppfattas som rimligt. Medborgarna skall trots allt genom politiska beslut skänka oss upphovsmän rättigheter som inte är naturligt givna, upphovsrättsskydd eller patent.

Framför allt skyddet för musik och film har sedan länge slutat vara försvarligt och det uppfattas på goda grunder som orimligt av stora delar av befolkningen. Det finns en uppenbar risk i detta, nämligen att vi så att säga kastar ut barnet med badvattnet när motreaktionen väl kommer.

Det finns en risk för att även den del av patentsystemet som har fungerat väl kommer att drabbas av motreaktionen och att världens sjuka, fattiga och utvecklingshungriga kommer att drabbas som en följd därav när finansiering av utveckling av mediciner, vaccin och teknisk utrustning för livsbefrämjande ändamål får svårare att finansieras. Vi ser redan detta i Piratpartiets politik kring patent och med tanke på hur snabbt denna rörelse växer ligger frågan snart inom politikens huvuddomäner.

Bäst vore att jämställa alla former av kreationer vare sig de leder till patent eller upphovsrättsskydd. Ett patent är begränsat till 17 år och har i praktiken en ekonomisk betydelse under ca 7 till 10 år. Någonstans där bör upphovsrättskyddet tidsutdräkt upphöra. Antingen begränsas upphovsrätten till 10 år för att praktiskt jämställas med fysiska produkter (de tar väsentligt längre tid att få ut på marknaden än en ny låt) eller så begränsas den till 17 år för att principiellt jämställas med skydd för tekniska lösningar, mediciner och vaccin.

Naturligtvis bör också IPRED rullas tillbaka på samma grunder. Film och musikindustrin måste skydda sin verksamhet inom samma lagrum och med samma begränsningar som alla andra industrier. Om upphovsrättsystemet öppnar för institutionaliserad utpressning som i fallet med IPRED har vi skapat en i och för sig välmotiverad men dock onaturlig rättighet vars uppfyllande kräver kränkande av naturliga och grundläggande mänskliga rättigheter. Det kan inte leda till något gott i längden.

Nyckelord: , , , , , , ,