När jag i våras skrev mitt inlägg om upphovsrätten, så kom jag också in på patentfrågan. Jag skrev då:

”Patent fungerar fortfarande väl inom vissa sektorer. Det är t ex svårt att tänka sig en livskraftig läkemedelsindustri utan att läkemedelsbolagen får de där sju till tio åren av ensamrätt, efter det att forskning, utveckling och klinisk prövning har avslutats. Ingen skulle vilja investera miljarder i ett läkemedel om det så fort det visat sig framgångsrikt skulle dyka upp lågpriskopior som kan sätta pris efter sin produktionskostnad utan hänsyn till utvecklingskostnader.”

I diskussionen efteråt var det någon som påpekade att det var väl inte så konstigt att en uppfinnare var mot upphovsrätt, men försvarade patentsystemet. Nu är mina ställningstaganden inom immaterialrätten, som de som verkligen läst mina tidigare inlägg vet, inte riktigt så enkla eller baserade på egennytta.

I kommentarerna efter mina tidigare inlägg uppstod många diskussionsspår; t ex om skyddstider, om läkemedelspatent och om möjligheterna att ta ett samlat grepp om immaterialrätten. De som följde dessa diskussioner vet att jag inte bara är kritisk till upphovsrätten utan även har reservationer mot delar av patenträtten. Samtidigt är jag övertygad om att någon form av skydd för såväl konstnärliga verk som uppfinningar behövs: Frågan är inte svart eller vit. När det gäller såväl upphovsrätt som patentsystem handlar det om att det behövs reformer och inte ett fullständigt avskaffande.

En bra och nyanserad diskussion är därför viktig!

Diskussionen har startat

På Infallsvinkel läser jag – under den uppmärksamhetsskapande rubriken ”Piratpartiets haveri i patentfrågan” – att Piratpartiet borde ändra sitt principprogram och moderera sin ståndpunkt i patentfrågan. Partiet borde kräva reformer av patentsystemet istället för att vilja riva det. Det är lätt att hålla med.

Överhuvudtaget har patent varit på tapeten i bloggosfären och särskilt inom piratpartiet på sistone. Glädjande!

Röster i debatten

OlofB skriver eftertänksamt, och ifrågasätter å ena sidan om det verkligen är bra och nödvändigt att skrota patentsystemet. Å andra sidan tar upp några exempel på hur vansinnigt patentsystemet kan fungera, vilket är fullständigt sant.

Johanna Nylander påtalar i en kort och koncis artikel risken för kommande mjukvarupatent i samband med harmoniseringen av de europeiska patentlagarna. Det är en reell och obehaglig risk. Mjukvarupatent riskerar att föröda kreativiteten i en hel bransch i det att de låser lösningar i 20 år när en produktlivcykel räknas i månader. För 20 år sedan fanns inte world wide web. Vi har kommit dit vi är i mycket för att andra sett hur man kan göra något bättre och sedan gjort det. Mjukvarupatent ökar bara affärsrisken (det blir i praktiken omöjligt att verifiera att en ny mjukvara inte skulle göra intrång på den mängd patent som redan finns i USA och snart kanske även inom hela Europa). Samtidigt tillför patent ingenting: kostnaderna för att utveckla ny kod är så låg att att den blir utvecklad utan hjälp av ett patentinstitut.

Prärietankar har skrivit en hel del om patent. Frågan är en av de centrala som får honom att ifrågasätta Piratpartiet. Han försvarar medicinpatenten, och försöker förklara vad de innebär för de som är involverade. Han försvarar patenten bland annat mot:

Amelia Andersdotter, som är starkt kritisk till medicinpatentens värde, går i polemik mot Prärietankars inlägg. Som framgick av vårens artiklar anser jag just medicinpatent vara ett område där det är befogat med en monopoltid i utbyte mot publicering. Dels för att öka spridningen och dels för att motivera utvecklingskostnaderna.

Sagor från livbåten, Marcus Fridholm går på linjen att det som behövs är reform, inte avskaffande, men som också påpekar att patent är ett ingrepp i marknaden. Ungefär samma sak som jag själv anser.

Inte så enkelt som att a ger b

Min egen inställning till patentsystemet är klart kluven. Å ena sidan har patentsystemet i praktiken blivit en slags kartell, där storföretag i kraft av patentportföljer och advokater håller undan små uppstickare. En sådan utveckling betyder att patentsystemet till slut inte ens är bra för oss uppfinnare. Vi hamnar i svårbedömda affärsrisker på grund av risken för att inkräkta på något patent och fastna i någon av de patentmattor som byggs upp. Inom många utvecklingssektorer är mängden aktuella patent så omfattande att de enda som kan delta i utvecklingen av nya innovationer är de stora företagen. Små uppstickare utan egna stora patentportföljer, har svårt att delta i det korslicensierande som ligger bakom nästan alla nya produkter – de blir inte ens inbjudna till förhandlingsbordet.

I många fall är det bättre att skydda sina idéer genom sekretess och genom att investera i sitt varumärke än genom att patentera dem. Om vi ser patentsystemets uppgift som att säkerställa innovation, utveckling och spridning genom öppenhet och ekonomiska incitament för uppfinnarna, så är det knappast ett gott betyg för systemet att det kan kännas mindre riskfyllt att hemlighålla sina innovationer än att patentera dem.

Samtidigt är patentsystemet faktiskt ett bra verktyg, kanske det enda, som kan motivera dyr forskning och utveckling. Utan möjligheten att få en tidsbegränsad ensamrätt skulle det bli svårt att få fram det kapital som krävs för långa och dyra utvecklingsprojekt.

Men man måste våga ifrågasätta om det alltid ger den önskade effekten. Får vi verkligen en snabbare teknisk utveckling tack vare patenten? Har de miljontals patenten inom telekom- och dataområdet verkligen bidragit till en snabbare utveckling? Hade inte företagen ändå tvingats driva utvecklingen framåt, av det enkla skälet att en två år gammal produkt är en död produkt i en bransch som kännetecknas av så korta produktlivscykler?

Det är en svår fråga att reda ut inom vilka områden som patent gör nytta; hur långa skyddstider som är optimala, för att inte tala om hur man ska begränsa patentsystemets negativa bieffekter. Vad jag säkert vet är att det i dagens läge är orimligt att smygvägen eller på annat sätt utöka omfånget för patenten. Jag vill inte se patent på affärsmetoder, mjukvaror eller DNA. Vad vi behöver är istället en reformering av skyddstiderna. I snabbrörliga branscher bör dessa inte vara mer än några år. I branscher där kopior är lätta att framställa och där utvecklingskostnaderna är höga, som medicin och kemi t ex, bör skyddstiderna vara längre. Inom just medicin tycker jag faktiskt att skyddstiderna snarare är för korta än för långa.

De flesta antar ryggradsmässigt att en innovatör som jag är för omfattande patentskydd och långa skyddstider, men det är bara för att de inte ser den andra eggen på detta tvåeggade svärd. Mitt eget patent skyddar mig själv, men om jag skulle behöva licensiera in 1000 patent för att få ut min egen produkt på marknaden så hade jag kanske hellre varit utan eget skydd. Det ligger ett egenvärde i att hålla antalet aktiva patent nere eftersom mängden patent i sig självt utgör ett problem för nyskapande. Vi har sett patenttiderna förlängas och antalet sökta patent mångdubblas under senare år. Det påkallar en motreaktion från samhället om vi inte skall dränkas i fragmenterade monopol, där ingen har kraft att skapa men många har kraft att stoppa andra från att skapa.

Patentsystemet är i behov av reformer, inte av expansion men heller inte skrotning.