Att det behövs något slags skydd för att uppmuntra skapande är uppenbart. Men det är inte säkert att det är en bra idé att tillåta just patent. Ett bättre system skulle vara att ge en ensamrätt till den som får medicinen godkänd att användas.

Idag finns det många ämnen som skulle kunna användas, men eftersom de redan är kända, och patentet gått ut, är det ingen som vill betala för att få det godkänt till nya användningsområden eller nya jurisdiktioner.

Med en lagstiftning där licenser gav ensamrätt skulle medicinbolagen kunna ägna sig åt att ta fram produkter, istället för att pilla till patenterbara molekyler. Som det är idag är det mer lönsamt att hänga på deuterium på en känd molekyl än att undersöka om den kanske tas upp bättre om man har en känd katalysator i pillet. Det sistnämnda sker naturligtvis ändå, men inte i den omfattning det skulle kunna.

Intertextuella lån, citat, parafraser, pastischer, travestier: det finns en mängd arbetsformer där man har tillåtelse och möjlighet att bygga vidare på andras verk. Inom vissa gränser; man kan faktiskt åtalas för att göra plagiat. Och att piratkopiera är etter värre (och det är väl vad vi diskuterar här? när någon tar sej rätten att sprida ditt verk utan lov och utan att du får ersättning för det?) och än mer åtalbart.

Att vi alla – konstnärer inom alla genrer – är organ i samma kropp, att vi är delar av ett blodomlopp där verken vandrar och lyssnar till varandra, det är naturligt. Ibland sker extrema mutationer och märkliga kliv, dock, och ny världslitteratur uppstår. Men det är en annan diskussion; textens unicitet och författarens rätt till den är odiskutabel, så länge man håller sej inom lagens råmärken.

på vilka moraliska grunder anser du att du har rätt till frukterna av andras idéer och verk om de inte skall ha rätt till dina?

Eller föreställer du dig en värld där ingen får använda en affärsidé som någon annan kommit på, eller en innovation inom något icke patenterbart område? Inser du i så fall hur fattig och torftig en sådan tillvaro skulle vara?

Skyddstid med monopol ger samhället av praktiska skäl för att uppmuntra skapande och spridning, det har ingenting alls med moral att göra.

eftersom det finns bara ett embryo

av mej

för att man har rätt till det man själv har skapat?

ja så kan det ju se ut: om man inte ser människan bakom verket

vi har alla monopol på oss själva i sådana fall: det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter

det kan vara därför upphovsrättten skyddas i grundlagen

*

och ja: läs ekelöf: både poesin och prosan (googla till ekelöfsällskapet!)

här ett kort citat ur texten Från en lyrikers verkstad (och kom nu inte och säj att dikten inte är materiell):

”Jag skulle vilja begagna den liknelsen att en god, en verklig dikt äger en radioaktivitet som först efter sekler, kanske årtusenden försvagas och går förlorad. Denna utstrålning, dessa radiovågor har den fått mindre genom innehållet än genom spänningsförhållandet mellan orden som utgör innehållet, genom diktarens förmåga att sätta orden och betydelserna i ett sådant brytnings- och nyansförhållande till varandra att tomheten fortfarande skälver, lever, ger utslag, ”sänder”, än ett slags magnetisk vävnad av osynliga trådar, kraftlinjer som attraherar eller repellerar varann.”

ordet är kött och värre: det är kärnkraft och det driver oss mot framtiden

Jag vidhåller att vi måste väga den eventuella uppmuntran att skapa som Gunnar Ekelöf kände i början på trettiotalet i det att hans arvingar kunde få ett skärv extra mot den mer begränsade spridning av kultur som två livstiders monopol på reproduktion ger.

Jag tycker för övrigt att kultursektorn skall fortsätta att vara ett unikum i meningen att (den ekonomiska) upphovsrätten måste vara skyddad en begränsad tid – till skillnad från t ex affärsidéer. Skälet är att ett rikt skapande förutsätter någon form av ersättning och kultur i digital form är alltför enkel att kopiera för att en lönsamhet skall kunna uppstå helt utan skydd. Detsamma gäller patent inom vissa begränsade områden. Men grundansatsen bör vara att alla monopol är av ondo och bara skall tillåtas så länge som de entydigt berikar samhället som helhet.

som poet handlar det inte om ”att dra in”

det handlar om rätten till sitt eget skrivande och sitt livsverk

gunnar ekelöfs första diktsamling – sent på jorden 1932 – blev ganska sågad och sålde kanske 300 ex

då

nu är det en av våra viktigaste böcker från 1900-talet och hans produktion återutges ständigt i pocketutgåvor

är det fel att kultursektorn utgör ett unikum? det kanske är det rimliga?

”säj det till en författare i sitt bästa skägg i säj femtiosjuårsåldern och med räkningar att pynta: givetvis är hans livsuppgift att “nyskapa”: men upphovsrätten är så mycket mer: den är en livlina och en trygghet”

Exakt hur många författare lever på tjugo år gamla alster? Och de få som gör det, är inte det de som liksom fått sin beskärda del av kakan ändå, dvs de mest framgångsrika?

”är din pension eller din lön “ett tidsbegränsat stimulansmedel?””

Javisst är lönen ett tidsbegränsat stimulansmedel, medans pensionen är sparad lön (i en eller annan form). Lön får du för insatser du gör NU. Du får inte lön för de insatser du gjorde för tjugo år sedan. Andra grupper som gör intellektuella prestationer ges antingen inget kopieringsskydd alls eller ett starkt tidsbegränsat sådant. Kultursektorn utgör ett unikum i detta avseende.

”när jag får ur tiden ärver mina barn mina texter: det känns helt rimligt (det blir inte mycket annat vi poeter lämnar efter oss jag lovar)”

Det är naturligtvis ingen som skall få ta dina manuskript från dina arvingar, men monopolet på kopiering bör vara tidsbegränsat. Rätten att kopiera en text (eller uppfinning, affärsidé, en bra dribbling eller en god maträtt) är det naturliga tillståndet. Samhället beviljar dig en skyddsperiod för att vi tycker att du måste kunna få betalt om vi skall få ett rikt kulturliv. Men det rika kulturlivet uppstår av två skäl, skapande och spridning.

Med en skyddperiod på t ex 20 år tror jag vi nått taket: ingen trettioåring låter bli att skapa något för att han kommer att tjäna mindre pengar på det när han blir femtio. Men spridningen skulle bli väsentligt större med en kortare tidsperiod än dagens. Ergo, samhället vinner på en starkt reducerad skyddsperiod.

Om du tillåter mig en personlig fråga: hur mycket drar du in per år på verk som är mer än 20 år gamla?